Allt gott!

Det var det. 15 månader är det nu sen jag klev in i Moliereensemblens förlovade land (som ordinarie alltså), och nu har jag alltså slutat. En liten reflektion är väl på sin plats. Det är nu lite svårt att få med allt vad jag tänkt och känt, men jag är ju förtjust i det här formatet att göra listor, så det får bli en till sån. Var börjar vi? Tja, det får bli

1. Vad som är så fantastiskt med just det här jobbet: att få vara en del av en teaterensemble, att få kliva in i agerandets värld och jobba med sådana fantastiska skådespelare som jag fått den stora äran att jobba med. Det är något helt fantastiskt och jag älskar det av hela mitt hjärta!

2. Vad jag saknat i just detta jobb: en medmusiker. Att själv stå för musiken i alla dessa föreställningar, på alla dessa turnéer är en fantastisk frihet och.. … lite ensamt. I all sin fantastiskhet känns det i det här jobbet mellan varven lite torrt att inte ha någon att spela ihop med.

3. Nyvunnen meningsfullhet: att genom det jag gör ha en möjlighet att hjälpa andra människor i kniviga situationer. Detta har jag aldrig gjort förr, men det är sannerligen nåt väldigt fint!

4. Nyvunnet tröttmaobjekt: Hotellrum. Till slut tröttnar en, helt enkelt. Under intensiva turnéperioder har vi några gånger varit ute i fem nätter, kommit hem en fredag kväll och åkt igen söndag vid lunch. Känslan av att komma till hotellrummet de kvällarna är så långt ifrån lyx och äventyr det går att komma.

5. Favoritmatstället: Indiska restaurangen i Ronneby!! Magisk! Vi hittade även ett väldigt fint ställe i Söderköping som hette nåt med Ån, som förtjänar en hedrande andraplats.

6. Nyvunnen bekantskap: Göteborg! Några första trevande gemensamma steg i att lära känns varann har vi tagit och det känns lovande…

7. Tidigare i min karriär har jag kört glassbil, taxi och spenderat 10 månader som värnpliktig trafikman på Svea rikes vägar. Ytterligare 1000 eller 1500 mil (eller vad det nu är) på det under Moliereensemblens flagg och jag konstaterar att en utvecklar en viss relation till asfalten under en. Det är något särskilt lugn som infinner sig och det blir lite som ett hem på hjul.

8. Tack människor. Mattias, Anja, Joel, Andreas, Mariah och ni andra i ensemblen, det är så klart ni som gjort det möjligt, som gjort det så fantastiskt som det varit. Som medresenärer, kamrater, kollegor och som syskon. Det är något vansinnigt absurt, oerhört märkligt och rätt sorgligt i att spendera så extremt mycket tid så extremt nära inpå varann och sen gå skilda vägar. Jag kommer sakna er!

Tja, det får väl räcka så, jag får tacka för mig. Men!! Jag kommer ju tillbaks i höst! Tjohoo! Iofs 7 månader tills det är dags, men vad är väl 7 månader. Hörni, allt gott, kärlek, pussar och kramar så länge och så önskar jag er en fin vår och sommar och så ses vi sen!

Eder
/Isak