Wilma

Herreherreherregud. Jag har de två senaste veckorna drunknat i plugg att göra, helt seriöst. Jag har fått F på vissa saker som jag varit tvungen att komplettera, samt att jag fått E på vissa saker där jag egentligen har C, och jag vill inte sänka mig! Så jag har drunknat i plugg och helt ärligt, glömt av att umgås med och ha ett socialt liv med folk!

Men jag får min betalning nu när det är påsklov! För nu är det återigen läger med Maskrosbarn. Det var 6 månader sedan jag fick träffa hela mig grupp senaste gången, och jag är så förbannat mega skitlycklig just nu!

Tiden har gått så ooootroligt långsamt, men ändå läskigt fort. Alltså, LÄSKIGT fort. Känner mig som en gammal människa som säger så, men det är ju så. Det har gått 4 månader sedan jul, jag är fortfarande inne i det sättet att ”nej men det var ju nyss jullov så jag behöver inte plugga ännu”. Jag går ut 9an om 3 månader, och jag hoppas att jag kommer in på gymnasiet jag vill.

Nu kom jag ifrån ämnet, men skitsamma, jag är så lycklig och hypad så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Hoppas att ni alla får en bra påsk! Maskrosbarn har även öppet sin chatt ALLA dagar i påsk, just för att det är en jobbigare tid för många!!

/Wilma

Wilma

När våren kommer blir jag alltid extra glad, jag går liksom runt på små rosa moln.

För att när våran kommer så kommer värme, sol, ledighet, ljusare tider osvosv, och allt detta tycker jag är så fantastiskt skönt!

I år är nog första året som jag verkligen njuter av våren dock, eftersom att det helt ärligt känns som att mitt liv och min vardag är påväg att ordna upp dig helt. Just nu mår jag så fantastiskt bra.

Men detta har tyvärr inte bara kommit av sig självt.

Jag vill inte låta som en överhurtig människa som bara säger att allt blir bättre, det kommer vara värt det osv, jag vill inte låta som att jag inte ha någon aning om hur svårt det är. För jag vet ju.

För att verkligen må helt helt bra så måste man göra massa saker, jag är långt ifrån klar, jag måste fortfarande arbeta upp mitt självförtroende och min självkänsla, måste fortfarande bearbeta min barndom osv, men jag har börjat kämpa med det och därför mår jag bättre!

Jag tror inte att man måste vara klar med alla saker för att må bra och tex kunna njuta av våren, men jag tror att man måste ha börjat kämpa med det.

Att börja kämpa med att bygga upp sig själv och eventuellt bearbeta det som har hänt är super viktigt, det är dessa två saker bl.a. Maskrosbarn säger åt de allra flesta att de måste göra, men man kan inte göra detta själv, det är alldeles för stora och tunga saker, man måste våga söka hjälp.

Även om det är skittufft.

Man kan ta hjälp av vem som helt egentligen, man kan göra saker hemma själv, framförallt för att stärka sig själv, typ leva efter citatet ”fake it until you make it”, du kan stå framför spegeln och säga 5 bra saker med dig själv varje dag, sen måste du inte tro på dem, ljug för dig själv, tillslut kommer du tro på dina egna lögner, bearbeta barndomen kan du göra med hjälp av tex en psykolog på umo eller en kurator på skolan.

Detta handlar inte om att du ska få hjälp hur du tex ska hjälpa dina föräldrar, för det är inte ditt ansvar, detta ska du göra för dig själv, för att du är värd att må bra!

/Wilma

Wilma

När allt blir för mycket, vad gör man då?

När det känns som att alla känslor kommer ikapp en, minnen från barndomen man önskar man inte behövt uppleva, eller saker man önskar att man fick uppleva.

När det känns som att man inte kan andas och ångesten ligger som en sten över hela kroppen.

När det känns som att orken och styrkan bara flyger ur en.

Jag tror att alla kommer in i sådana här perioder, då allt bara känns jobbigt, tungt eller svårt.

Jag kommer in i dem då och då och innan hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera dessa känslor.

Det jag började göra var att stänga allt ute, försökte helt enkelt att inte tänka på det, det funkade inte och det är inte alls bra att göra så, det leder ofta bara till mer ångest.

Men nu det senaste så har jag börjat hitta sätt som funkar för mig, för att dessa känslor av någon slags hopplöshet ska bli mindre så måste man hitta sina egna sätt, då alla är såå olika och reagerar olika på allt!

Jag började med att skriva ner vad jag kände, var jag skitsur på någon så skrev jag det, efter detta kände jag mig alltid jätte elak till en början, men jag hade bestämt mig för att jag fick inte ändra det jag hade skrivit. Hade jag skrivit att någon var en stor idiot som inte fattade något, då var det det jag kände där och då, det betyder inte att jag alltid tycker det. Men jag fick inte ändra det, eftersom att mina känslor är viktiga och man ska inte ”förfina” dem. Precis som dina tankar och känslor är viktiga.

Jag började även att andas, haha, hur löjligt lät inte det?! Men det är sant, jag satte mig ner i sängen och andades, lät känslorna och tårarna komma, men behöll kontrollen över dem genom att andas. Fick inget raseriutbrott utan lät känslorna komma, lite i taget, tog det lugnt, och andades djupt.

Dessa två sätten funkar bra för mig, men det handlar som sagt att hitta sina egna sätt, vad som funkar för just dig. Man får helt enkelt prova sig fram!

Jag provade många saker som inte funkade så bra för mig innan jag hittade dessa två sätten!

/Wilma

Wilma

Hej!

Idag ville jag bara berätta att Maskrosbarn nu har öppnat så att man kan anmäla sig till lägret i sommar. Alla som är födda 00-98 kan anmäla sig till årets steg 1 läger.

Jag ska vara ärlig och säga att de har ju varit öppna sedan 1 mars, så jag har ingen aning om hur många platser som har gått, eller om det finns platser kvar nu, MEN finns det inte kvar hamnar man på reserv.

Många av de från mitt läger var reserv, så det är inte kört. Någon från mitt läger fick tom ett samtal 1 dag in på lägret då de frågade om hon ville komma upp nästa dag!

Så jag tycker verkligen att ni ska gå in och anmäla er, för lägret är så jäkla bra så det går inte att beskriva!

Jag har ju skrivit några tidigare inlägg om just Maskrosbarn, men jag tänkte bara några saker nu.

Innan jag åkte på mitt första läger så var jag jätte rädd, jag var sååå rädd att det bara skulle vara deprimerade ungar som satt och skar sig och grät hela tiden. Hur kan man ens ha så fel som jag hade? Det finns inte ett enda ställe på jorden som man har så kul på, det är för underbart att beskriva i ord.

Jag tycker iallafall att ni ska gå in på deras hemsida och anmäla er www.maskrosbarn.org, hamnar ni i reserv så får vi hoppas på det bästa!

Allt på lägret är gratis! Till och med biljetterna dit och hem betalar dem?! Det finns inget bättre än detta lägret!

/Wilma

Wilma

En sak som jag har tänkt på väldigt mycket den senaste veckan är varför det ligger en sån stor tabu kring att ha det svårt hemma.

Så otroligt många har ju det svårt hemma, men samtidigt så är det så många som har det, på ett eller annat sätt.

Nu tänker jag inte just på ”Maskrosbarn-sitsen” utan jag tänker på alla olika problem, ekonomi, bråk, skilsmässa osvosv.

Men ändå kan man inte säga att det har varit något problem hemma, det är liksom på något sätt förbjudet.

Jag är en människa som är väldigt, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag stör mig på typ allt. Jag stör mig på olika normer och tabuer som finns i samhället.

Jag har ganska många kompisar som mår otroligt otroligt dåligt, men som inte kan berätta det för någon, för att de bara får dumma svar, som typ ”men du berättar ju för mig, då kan du inte må dåligt”. Eftersom att det ligger i normen att alla mår frid och fröjd hela tiden, så blir det liksom konstigt när någon berättar att de mår dåligt eller på ett eller annat sätt har det svårt.

Någon som vet varför? det är nämligen just det jag har försökt fundera över, varför denna norm och ”förutfattade mening” om att alla alltid mår bra, började. Jag hade så gärna velat få veta det…

Jag har blivit mer öppen med mitt mående nu, när jag mår dåligt, då pratar jag med min friska förälder, jag pratar med kompisar och med andra personer, bara för att jag inte orkar hålla uppe dendära fasaden något mer, INGEN människa mår bra hela tiden, varför ska vi då låtsas som det?

Jag såg det som en utmaning, att tävla med mig själv, att börja vara ärlig om mitt mående. Försök göra samma sak ni, livet blir faktiskt mycket lättare om man bara kan yttra orden ”jag mår faktiskt inte så bra”. Sen måste du ju inte berätta hela din livshistoria om varför du inte mår bra, om du inte känner för det, men bara få vara lite mer ärlig är en otrolig befrielse!

/Wilma

Wilma

Att aldrig känna sig tillräcklig. Jag känner aldrig att saker som jag gör är tillräckligt bra, jag kan inte ta emot komplimanger och jag hatar det.
Jag tror att många känner exakt som jag, men det ligger lite av en skam på det. Så är det iallafall för mig.

Många har ju iallafall en kompis, som alltid står framför spegeln och påpekar hur tjock hen är, när hen egentligen är smal. Jag har flera sådana kompisar, och om man inte påpekar att ”nej men du är jätte smal och fin” varje gång så blir de skitsura på en. De säger det för att fiska komplimanger, och har egentligen helt okej eller bra självkänsla, vilket jag tycker är jätte bra!

Men sen finns de dem, som verkligen har dålig självkänsla och aldrig tycker att man själv duger, men aldrig säger något om det. Om jag berättar för någon att jag inte tycker om mig själv alls, då reagerar de ofta med ”amen, du verkar ju så säker i dig själv” och ja, det är min fasad.

Jag vet inte hur det är för andra, varför man inte står framför spegeln och fiskar komplimanger, men jag gör det inte därför att jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över att jag inte ens kan säga tack och ta emot en komplimang. Jag kan inte ens säga ”tack på låtsas” om ni förstår hur jag menar.

På ett sätt är det väldigt skönt att folk inte förstår hur mycket jag tycker jag gör så fruktansvärt dåligt, men på ett sätt väldigt jobbigt.

Men en sak som jag har börjat öva på nu, är när jag får en komplimang så byter jag inte samtalsämne utan att jag bara ignorerar det, det låter inte som något steg, men för mig är det oerhört svårt att inte helt byta samtalsämne. Efter ett tag kanske jag tom kan börja ”låtsas säga tack” och sedan blir tacken äkta.
Jag vill så gärna ha bra självförtroende och inte tycka att allt jag gör är så förbannat dåligt och sämst.

Men det är svårt, och det kommer ta tid, men jag vill verkligen, och detta får ta den tid det tar!

/Wilma

Wilma

Att sakna men ändå att hata? Jag har haft en period i mitt liv nu då jag har tänkt otroligt mycket, på allt.

På att jag faktiskt har blivit mer öppen om min sjuka förälder, att jag nu har Maskrosbarn i mitt liv, att jag ser till att umgås med vänner jag mår bra av, att jag snart går ut nian. Ja, ni fattar, jag har tänkt massor, på ALLT.

Jag har inte alls mått bra, men inte heller dåligt, jag har levt som att jag inte riktigt var i denna värld. Oerhört svårt att förklara.

Men en sak som har slagit mig otroligt mycket är hur man kan sakna  en människa så otroligt mycket, samtidigt som man har så mycket osagt, så mycket som hänger i luften, och så mycket minsta bra historia med personen. Hur kan man sakna/älska en person samtidigt som man hatar en person lika mycket?

Jag har inget svar på den frågan, oavsett hur mycket jag hade velat. Självklart önskar jag att jag hade svar på mina egna frågor, problemet är bara att jag inte ens vet vad mina frågor är alltid.

Jag tror inte att någon som inte lever såhär eller på något liknande sätt, riktigt kan förstå hur jag menar, med detta älska/hata.

Men i alla fall, efter denna perioden i mitt liv så har jag bestämt mig, en gång för alla, att jag MÅSTE börja fokusera på mig själv. Jag har planerat massa saker för det närmaste året, jag har till och med planerat saker för i oktober, saker som jag mår bra av, saker som jag faktiskt känner att jag tycker om att göra.

Allt jag alltid har gjort har alltid varit på ett eller annat sätt för någon annan, men denna gången är det något jag gör enbart för mig själv. Det är första gången, och sjukt jobbigt faktiskt. Det är så mycket lättare att leva för någon annan eller hur jag ska förklara det. Men att helt plötsligt göra något för sig själv.. Jadu, det är svårt. Men denna gångna ska det gå, för jag vet att jag kommer må ännu bättre än vad jag faktiskt gör nu med hjälp av detta.

Kram/Wilma

Wilma

Något som jag väldigt ofta och väldigt mycket under hela min uppväxt, och även idag är en slags omvänd psykologi, som min sjuka förälder använder.

Om jag berättade något jag var stolt eller glad över, som tex ett betyg, så säger min förälder alltid ”jaha, men hur var det i detta och detta” där det har gått sämre för mig.

När man aldrig kan få höra att ens förälder är stolt över de bra saker man gör, utan bara de dåliga sakerna påpekas, så sänks man oerhört långt ner i botten.

Denna omvända metod har verkligen fått mitt självförtroende och min självkänsla att gå ner i botten, och jag kan idag inte säga saker jag är stolt över, men jag kämpar på det.

Idag tar jag inte åt mig när min förälder säger sånt här, självklart blir jag ledsen och besviken, det kommer jag nog aldrig att sluta bli, men jag tar inte åt mig, jag förstår egentligen att det som säga inte stämmer.

Idag berättar jag inget för min sjuka förälder, för jag orkar inte med alla dessa kommentarer. Om jag får välja på att ha kontakt med min förälder, men bara få skit varenda gång, så väljer jag hellre att inte ha någon kontakt.
Även om det ”beslutet” har varit väldigt svårt att ta, så vet jag att det är det jag egentligen mår bra.
Och det är det viktigaste i slutändan, även om det är skitsvårt att tänka så. Speciellt när man alltid fått lära sig motsatsen.

/Wilma

Wilma

Idag ville jag skriva om en sak som rör framförallt alla som går i nian nu och som snart ska ha sina första nationella prov.

Jag vet att många har en extrem panik inför dessa förbannade prov, jag har det och såå många andra.

Jag vet att alla lärare just nu pratar om dessa prov konstant och att era klasskompisar antagligen pratar om dem lika mycket.

Jag är den tjejen som när vi pratar om nationella får en riktigt panik, att jag inte ska klara dem och inte komma in på gymnasiet?! Hela min framtid kommer förstöras av dessa förbannade prov.

Detta var vad jag tänkte hela tiden.

Men då valde jag att kolla upp vad proven faktiskt är.

Proven är inte det som AVGÖR dina betyg, det ger däremot lärarna en fingervisning. Men även om du får F på dessa prov så ska du få möjlighet att visa dina kunskaper! För ingen elev ska gå ut 9an med ett F i något ämne, det är lärarnas ansvar att fixa! Sen krävs det ju såklart din tid och motivation, och visst kan den bli svår att hitta ibland. Men det handlar bara om att bestämma sig.

Jag vill inte låta som en överhurtig människa som vet exakt vad jag pratar om, för det gör jag inte. Långt ifrån. Som jag sagt förut är jag i samma situation som er, antagligen i lite samma ålder oxå. Jag mår inte helt bra idag, och det kommer ta många år för mig att bearbeta allt. Men jag har börjat, genom att berätta om saker, på olika ställen, som tex här, jag har börjat bearbeta genom att vara hos Maskrosbarn osv.

Men iaf, jag har panik över dessa prov, så egentligen är jag väl fel person att prata om att det är ”bara” att ”kasta sig ut” för jag tycker det är skitsvårt. Men jag vet att det är det enda sättet som fungerar, att vara bestämma sig!

Och innan jag slutar detta inlägg så vill jag skriva en sak till, som många av er kanske inte får höra så ofta, eller aldrig, ord som betyder mycket om det kommer från en person som menar det: JAG tror på DIG, jag VET att DU kan fixa detta. Du kan fixa ALLT. Och jag menar det. Alla ni som mår dåligt av en eller annan anledning, men kämpar vidare, ni är mina hjältar och förebilder, även er jag aldrig har träffat. Och det menar jag.

Jag brukar se det som att ”okej, nu har jag klarat mig i 15 år, jag klarar mig lite till” typ om jag har en utmaning som dessa prov ”jag klarar mig till gymnasiet, sen blir saker bättre, sen får jag må bra” typ så tänker jag alltid. Även om jag kanske inte mår bra på gymnasiet, så försöker jag tänka så. Positivt tänkande ska tydligen hjälpa mycket har jag hört 😉

Okej, jag tror på dig! Försök att göra det du oxå, tro på dig själv, för du är bäst och perfekt!

Kram/ Wilma

Maskrosbarn

Hej!

Idag vill jag berätta lite mer om Maskrosbarn för er, mycket går att läsa på deras hemsida.

Men en sak som inte går att läsa, det är en ungdoms känslor för dem.

Maskrosbarn är så mycket mer än en organisation, det är en familj, en trygghet. Maskrosbarn är min andra familj.

Varje dag gör vi heeel galna saker, allt ifrån att ha arbetsgrupp (typ stödgrupp) till att kasta oss ut 15 meter i luften, till att ha ett städbingo.

Vad man än gör så är det till för att stärka dig som människa och man är aldrig tvingad till något.

Redan första dagen skrev jag i min dagbok ”jag tror att detta kan bli det bästa jag någonsin gjort” och OJ så rätt jag hade.

Precis som jag skrev i mitt förra inlägg om julen, och vad jag alltid säger på fjäderringarna, så säger jag alltid en annan sak, jag säger alltid ”nu vet jag hur känslan av perfektion känns”. För det är så, Maskrosbarn är perfektion, lycka, gemenskap, värme, trygghet och alla bra ord som finns.

En dag på lägret skulle vi skriva en dikt, dikten skulle innehålla några speciella ord, de orden var: Maskrosbarn, familj och glädje.

Man var i grupper, och våran grupp skriv såhär ”Hos maskrosbarn känner jag frihet, vi har något mer än vänskap, vi har kärlek och glädje i våran familj.”

Jag har försökt beskriva Maskrosbarn för så många, en gång försökte jag även beskriva det för ensemblen, det gick sådär alltså, för Maskrosbarn går inte att beskriva.

På jullägret var det en praktikant som varje kväll, när jag satt på min madrass/säng, kom springandes mot mig, hoppade på mig och kramade mig godnatt. Jag saknar henne och hennes ”attackgodnattkramar” otroligt mycket. Med samma tjej hade jag 2/3 matkrig, med bl.a. vispgrädde och själva visparna.

Många tror säkert att på lägrerna är det bara massa deprimerade ungar som skär sig. Det trodde jag oxå, men HELT FEL. Det finns inget ställe på jorden som jag har så kul på som hos Maskrosbarn. Alla skrattar och har så förbannat skit roligt, men man kan alltid vara seriös och prata med någon oxå.

Förlåt för detta lång inlägg, som egentligen var ganska oklart. Men Maskrosbarn är det mest fantastiska på denna jord, jag tycker att alla som lever på detta sätt ska åka.

Varför skrev jag detta? Det går ju att läsa på deras hemsida, jo, jag skrev detta för att jag vet hur svårt många av er har att lita på vuxna människor, jag är en ungdom, i samma situation som er, 15 år, och inte det minsta cheezy och försöker få saker att verka bättre än det egentligen är. Jag är en del av Maskrosbarn idag, har varit på 3 läger, och mår så mycket bättre när jag har dem.

Allt är dessutom gratis, prova att åka, anmäl er till sommarläger på deras hemsida när det går, chansa och åk! Tycker du inte om det, är det bara att inte åka tillbaka, men jag lovar, du kommer inte tycka om det, du kommer älska det.

/Wilma

Wilma – God jul och gott nytt år!

Hej!
Jag hoppas verkligen att ni fick en fin jul, en sån jul som alla förtjänar.

Det fick jag iår. Iår fick jag fira den mest fantastiska, makalösa, magiska och finaste julen någonsin.

Några av er vet säkert vad Maskrosbarn är, medans andra inte gör det. Maskrosbarn är en organisation som stödjer ungdomar med en missbrukande/pysiskt sjuk förälder.

Alla vi som lever på detta sätt är Maskrosbarn.

Iår anordnade då Maskrosbarn ett julläger, det händer inte varje år, men iår gjorde de det!

Och det var såååå underbart. Jag har inte ord, helt seriöst.

Jullägerna är lite annorlunda jämfört med andra läger, vilket ni kan läsa om på deras hemsida. Vi tog det mest lugnt och tog hand om varandra.

En sak som är så sjukt med Maskrosbarn är kontakten man får.
Det var några tjejer på jullägret nu, som jag aldrig tidigare träffat, men som jag fick en sjuk kontakt med.
Vi ska förändra världen, det har vi redan bestämt 😉

Jag kan inte riktigt beskriva känslorna i mig efter ett läger, men jag är så otroligt lycklig, och Maskrosbarn är det bästa som finns. De har räddat mig.

En annan speciell sak vi gör i slutet av varje läger är en ”fjädercermoni”, det går ut på att alla sitter i en cirkel och var och en får säga en sak, alla andra ska vara tysta. Det är inget tvång på att prata, men man får säga något om man vill.

Jag har sagt saker varenda gång, och varenda gång lyckas jag sätta mig så att jag får prata sist, vilket gör att jag alltid storbölar när det är min tur.
Men det finns en sak, som jag ALLTID säger, varenda gång: ”jag är egentligen inte ledsen, jag är bara så fruktansvärt glad och tacksam att jag har er”.

Det går inte att beskriva Maskrosbarn, jag har försökt. Men jag tycker att ALLA som kan åka, SKA åka, ni kommer inte ångra er!

/Wilma

Wilma

Är det okej att ge upp? Att ge upp och sluta hoppas och kämpa för att föräldern ska bli frisk?

Överallt, oavsett vem jag pratar med så får jag till 99% av fallen höra att ”men du, man älskar sin förälder vad som än händer!” Jasså? Gör man verkligen det?
Jag och otroligt många andra i min situation har nog en helt annan syn på den saken.
Många av oss ser det nog snarare som att man VILL kunna älska sin förälder, men man KAN inte, för man känner att föräldern inte riktigt finns, det som finns är något annat.

Jag har länge ställt mig frågan ”om jag skulle sluta kämpa, sluta vara min förälder till lags hela tiden, och sluta hoppas på något sätt, lägga energin på något annat, något som jag mår bra för, hade det verkligen varit okej?” Och JA, det hade varit okej! Det har jag kommit fram till nu.

Jag beundrar alla er som kommit till denna insikten tidigare än mig otroligt högt, som trots det är svårt inte längre kämpar för att göra era föräldrar friska, utan kämpa för att ni ska må bra.
För att det är en mänsklig rättighet, ett barns rättighet.

Jag tycker inte att man ”måste” älska sin förälder, men jag tycker att det är viktigt att inte se sin förälder SOM en sjukdom. Sjukdomen kan ta över ens förälder, så att man inte ser föräldern, men de är inte samma person.

/Wilma

Gästbloggare: Wilma

Hur det känns att bli sviken, det tror jag att alla vet. Det är en helt för jävlig känsla.
Men hur är det egentligen att bli sviken av personen som ska finnas där för en i alla lägen, personen som ska hjälpa en upp när man faller, personen som alltid ska älska dig, och som du alltid ska kunna älska – din förälder.

Att bli sviken gång på gång av sin förälder är helt förjävligt. Speciellt när man, som jag oerhört ofta gör, ändå hoppas på att det blir annorlunda just denna gången.

När min förälder sviker så får jag alltid upp tonvis av tankar och känslor i kroppen, jag mår fruktansvärt dåligt, men det är normalt att man mår dåligt i detta läge.
Alla känslor jag får upp handlar mest om känslor såsom maktlöshet, oro och förtvivlan. Men det finns även en känsla som jag alltid har haft svårt att hitta ord för. Men det ordet är hat.

Jag hatar inte min förälder, jag hatar sjukdomen, och vad den gör med min älskade finaste förälder, hur sjukdomen förändrar och förstör den personen jag alltid älskat så högt.

Personen vars axlar jag brukade få sitta på, personen vars famn alltid var öppen, fram tills jag var ungefär 5 år. Sen tyngdes axlarna ner av något annat än av min vikt, och famnen fick helt plötligt något annat att krama om.

Sjukdomar.

Att bli sviken gång på gång är oerhört svårt. Och att se sin förälder falla bort i sjukdomar är otroligt svårt.
Men det är där jag har kommit till insikten – och exakt samma gäller alla andra – att min förälders sjukdomar är inte mitt liv. Jag har rätt att leva mitt liv, och jag kan skapa mitt liv, precis så som JAG vill ha det. Jag måste inte ta ansvar för min förälder.
Det är skillnad på mitt och min förälders liv. JAG förtjänar bättre, precis som alla andra. ALLA förtjänar ett bra liv.

/Wilma

Wilma: Nu är det jul igen!

Julen är här, nu är julen här på riktigt.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Mina jular har verkligen varit upp och ner, fram och tillbaka.

Någon jul har varit katastrofal, medans någon jul har varit okej!

Jag orkar inte stå i skolan varje dag, när alla talar om hur mysigt det är med julen och hålla med. Jag drar mig gärna undan när de samtalsämnena kommer upp, julen har aldrig varit sådär riktigt mysig för mig, vilket gör att jag inte längtar till den.

I år har jag panik över julen. Jag vet inte riktigt varför, men jag längtar inte alls, allt julpynt och all julmusik får mig att vilja springa därifrån, långt därifrån.

Jag tror inte riktigt att detta har något att göra med just min sjuka förälder, då jag inte kommer fira jul med denne.

Jag tror snarare att det handlar om allt annat, om alla minnena som kommer upp, av alla jular som inte alls varit bra. Om jularna som slutat med bråk, skrik och gråt. Jag önskar inget mer än att få en bra jul i år.

Men precis som med att jag skulle träffa min sjuka förälder, så vågar och orkar jag inte gå dag ut och dag in och hoppas hela tiden, det tar fruktansvärt mycket energi att hoppas hoppas hoppas.

Men i år så kan det samtidigt hända att jag får en helt okej och till och med bra jul, jag vill inte ge upp hoppet om det. Jag ska ju faktiskt få fira jul med min friska del av familjen, vad finns det då som skulle göra julsen sådär riktigt förstörd?

Även om jag inte orkar hoppas hela tiden, så finns alltid tron på en bra jul, längst bak i huvudet.

/Wilma

Gästbloggare: Wilma

Jag ska faktiskt träffa min sjuka förälder i nästa vecka. Det känns väldigt sjukt, och jag höga förväntningar.

Dock vet jag inte om det är bra eller dåliga förväntningar jag har. Jag vill så gärna att allt ska bli bra, att vi ska ha det trevligt och skratta, en sån där dag då alla problem försvinner, samtidigt vågar jag inte hoppas. Jag vågar inte hoppas på att vi ska få det bra.

Om jag bygger upp mina förväntningar och hoppas, hoppas och tror att allt ska bli bra, och det inte blir det så är fallet ännu längre. Då blir jag så sjukt mycket mer besviken än vad jag annars skulle blivit.

Därför har jag i princip slutat hoppas på att allt ska bli bra, och istället försöker jag tänka realistiskt för min situation, med andra ord att antagligen blir det inte sådär bra, inte denna gången heller.

Många tycker att det är jätte hemskt av mig att tänka så, men jag tycker att det är helt okej att ibland inte orka hoppas och hoppas, och sedan bara falla för att allt blev dåligt – igen.

Jag tror att man måste anpassa sin inställning till saker för hur man lever, och nu ingår i mitt liv en sjuk människa, och denna människa råkar vara min förälder, och då måste jag anpassa mig för att inte bli mer sviken och nedtryck än jag redan blivit.

Även om det kan låta hemskt att man inte ser positivt på att träffa sin förälder längre och inte orkar hoppas längre så betyder det att jag har kommit någonstans.

Jag har accepterat faktumet att det inte alltid är bra när jag träffar min förälder, och det gör att jag på något sätt skyddar mig mot alla känslor. Skyddar mig mot känslorna om att min förälder är den sämsta, men att jag älskar den så otroligt högt.

Eftersom att jag skyddar mig på detta sätt så ger jag mig själv en chans att börja om, att starta mitt liv och själv välja vad jag vill ha för relation till min förälder trots att jag fortfarande är ett barn, de gör även att jag slutar försöka fixa allt – för allt måste inte alltid vara bra, det är okej att ha dåliga dagar då och då, och det är inte heller mitt ansvar som barn att fixa så att saker blir bra.

/Wilma