Allt gott!

Det var det. 15 månader är det nu sen jag klev in i Moliereensemblens förlovade land (som ordinarie alltså), och nu har jag alltså slutat. En liten reflektion är väl på sin plats. Det är nu lite svårt att få med allt vad jag tänkt och känt, men jag är ju förtjust i det här formatet att göra listor, så det får bli en till sån. Var börjar vi? Tja, det får bli

1. Vad som är så fantastiskt med just det här jobbet: att få vara en del av en teaterensemble, att få kliva in i agerandets värld och jobba med sådana fantastiska skådespelare som jag fått den stora äran att jobba med. Det är något helt fantastiskt och jag älskar det av hela mitt hjärta!

2. Vad jag saknat i just detta jobb: en medmusiker. Att själv stå för musiken i alla dessa föreställningar, på alla dessa turnéer är en fantastisk frihet och.. … lite ensamt. I all sin fantastiskhet känns det i det här jobbet mellan varven lite torrt att inte ha någon att spela ihop med.

3. Nyvunnen meningsfullhet: att genom det jag gör ha en möjlighet att hjälpa andra människor i kniviga situationer. Detta har jag aldrig gjort förr, men det är sannerligen nåt väldigt fint!

4. Nyvunnet tröttmaobjekt: Hotellrum. Till slut tröttnar en, helt enkelt. Under intensiva turnéperioder har vi några gånger varit ute i fem nätter, kommit hem en fredag kväll och åkt igen söndag vid lunch. Känslan av att komma till hotellrummet de kvällarna är så långt ifrån lyx och äventyr det går att komma.

5. Favoritmatstället: Indiska restaurangen i Ronneby!! Magisk! Vi hittade även ett väldigt fint ställe i Söderköping som hette nåt med Ån, som förtjänar en hedrande andraplats.

6. Nyvunnen bekantskap: Göteborg! Några första trevande gemensamma steg i att lära känns varann har vi tagit och det känns lovande…

7. Tidigare i min karriär har jag kört glassbil, taxi och spenderat 10 månader som värnpliktig trafikman på Svea rikes vägar. Ytterligare 1000 eller 1500 mil (eller vad det nu är) på det under Moliereensemblens flagg och jag konstaterar att en utvecklar en viss relation till asfalten under en. Det är något särskilt lugn som infinner sig och det blir lite som ett hem på hjul.

8. Tack människor. Mattias, Anja, Joel, Andreas, Mariah och ni andra i ensemblen, det är så klart ni som gjort det möjligt, som gjort det så fantastiskt som det varit. Som medresenärer, kamrater, kollegor och som syskon. Det är något vansinnigt absurt, oerhört märkligt och rätt sorgligt i att spendera så extremt mycket tid så extremt nära inpå varann och sen gå skilda vägar. Jag kommer sakna er!

Tja, det får väl räcka så, jag får tacka för mig. Men!! Jag kommer ju tillbaks i höst! Tjohoo! Iofs 7 månader tills det är dags, men vad är väl 7 månader. Hörni, allt gott, kärlek, pussar och kramar så länge och så önskar jag er en fin vår och sommar och så ses vi sen!

Eder
/Isak

Saker har sin början och sitt slut

Den här veckan är en smula uttömmande. Och rolig. Och sorglig. För egen del var det galapremiär i måndags för en film jag medverkar i, Nånting måste gå sönder heter den och den kommer gå på biograferna i landet med start imorgon. Det var läskigt och roligt och lite häftigt.

Igår hade vi uppvisning av Lilla pappan som gick i ide och Det tar tid att bli ung. Projektet De osynliga barnen hade med denna kväll avslutning efter sex år och efter båda föreställningarna blev alla som medverkat i projektet avtackade. Det blev en mycket fin kväll och det verkade som att alla uppskattade den. Det var också sista gången som vi spelade Det tar tid att bli ung i denna konstellation. Joel hakar på till Gävle för utbudsdagen i april men Anja slutar med detta och det känns väldigt konstigt faktiskt. Vi har spelat den här föreställningen ungefär 150 gånger, upplevt större delen av detta avlånga land, gråtit, skrattat, bråkat, repat och allt vad en turnerande grupp gör tillsammans. Vi har gått igenom väldigt mycket ihop och det kommer bli väldigt tomt utan dig, Anja!

Livet går ju vidare och nya människor kommer till, men just idag är jag i gränslandet mellan två projekt. Ikväll ska vi äta middag tillsammans allihop och fira av varandra och sen på fredag packar vi ur turnébilen så scenografin får putsas upp och sen vila i förrådet tills i november då vi drar ut igen. Men då blir det nya ansikten som står på scenen. Det kommer bli skitspännande, Tim Toalettdykaren kommer också bli skitspännande!

Men det är så lätt i den här branschen att bara rusa på, in i nästa projekt, nästa konstellation, nästa stad, att åtminstone jag har svårt att stanna upp och hinna säga hej då till människorna jag varit så väldigt nära under så lång tid.

Så Anja, tack för allt! Tack för det här året och allt vad det inneburit! Jag kommer verkligen verkligen sakna dig och jag vet att du kommer göra succé där du nu kommer hamna, för du är så grym och fin och älskvärd! Längtar redan tills dess du är tillbaka här på teatern, även om jag vet att det inte kommer hända…

Puss

/Mattias

Sista turnén

När man åker omkring runt om i hela landet, så här mycket som vi gör, så tror man till en början att man kommer att få uppleva en massa nya saker och se en massa nya härliga miljöer och besöka en massa gamla kyrkor och borg och allt vad det är. Men ack vad fel man kan ha då. För oftast ser turnéerna ut som den här veckan. Vi kommer till Mariestad kl 23. Sover på hotellet och vaknar kl. 6 för att sedan fort som fan sticka till Gullspång för att spela och sen direkt efter det sticka till Vadstena. 3 städer alltså inom 9 timmar. Men vi har inte sett nånting av Mariestad (förutom våra rum) och ingenting av Gullspång (förutom gympasalen vi spelade i och skolans matsal där vi åt lunch).

Nu har vi haft lyxen att ha ledigt i några timmar i Vadstena och vi har gått runt och besökt slottet och en massa härliga små gränder och antika butiker och fik. Det är verkligen sjukt mysigt här och jag kan tänka mig att det är värsta idyllen här på sommaren. Här ligger också Sveriges finaste apotek (enligt mig då). Jag har fotat den men eftersom jag är så sjukt dålig på att sammankoppla tekniska prylar med varandra och det kommer säkert ta fem timmar för mig att göra det, så struntar jag i det nu och tar hjälp av Mattias sen nån gång. Så ni får använda er fantasi så länge.

Nu ska vi snart bygga scenen inför imorgon och sen ska vi äta middag på en restaurang som heter Hörnet och som såg helt underbar ut.

Ska inte glömma att tacka alla underbara sjuor och åttor på Gullstensskolan i Gullspång för ni var en sån härlig publik.

//Anja

Long time no see

Hej bloggen!

Anja här. Det var ett himla tag sen. När jag hade min bloggvecka sist så glömde jag helt bort det och höll på att glömma den här också om inte Mattias hade påmint mig om det. Tack Mattias och sorry bloggen att jag har varit så slarvig.

Imorgon är det dags för oss att rulla iväg på vårens sista turné. Vi ska till Gullspång och Vadstena och efter det blir det ett lååångt uppehåll för Det tar tid att bli ung. Det ska produceras en ny föreställning under våren och det ska repas in nya skådespelare i Det tar tid att bli ung. Vadstena blir nämligen min sista föreställning med Molieregänget innan jag slutar och flyttar upp till Umeå ett tag : (

Men än så länge är jag kvar och ska skriva här på bloggen direkt från den sista turnén med kompisarna.

Vi ses!

///Anja

Trollhättan!

Så! Turnén är igång och vi spelar föreställningar igen, runtom i Svea Rike. Jag, Isak, är tillbaks på bloggen igen den här veckan och tar över efter Wilma- fantastiska Wilma- som skrev igår. Vi är nu i Trollhättan, spelar en föreställning idag (Klockan är ju redan över tolv- som vanligt innan jag somnar…) och åker sedan till Lysekil där vi spelar på torsdag och fredag. Det är en fantastiskt sak att få spela för alla de ungdomar vi spelar för- verkligen helt fantastiskt. Men en till fantastisk sak är också när vår del i det kulturella flödet är omvänt, dvs. när vi är mottagare. Efter föreställningen igår gick vi till konsthallen som låg nära där vi spelat under dagen och insöp kultur av det modernare slaget, närmare bestämt en utställning om dataspel. Där fanns bilder och grafiker från olika mer eller mindre kända spel, där fanns teckningar och där fanns olika spännande innovativa spel i enklare, men väldigt fint och spännande format.

Såhär ser vi ut då:

konsthallen

konsthallen

Avslutning

Söderköping har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag tycker verkligen om den pittoreska stadskärnan, kanalerna som rinner genom staden och den mäktiga bergsväggen som vakar över den.

Jag har många gånger varit i Söderköping och spelat och jag minns alla föreställningar med stor glädje. Även denna gång var helt magisk.

Tack alla underbara som såg föreställningen i Söderköping och alla som styrde upp allt runtomkring så himla fint och gjorde att vi fick den bästa tänkbara avslutningen på den här terminen.

Nu följer 2 veckor av kontorsarbete och rekrytering av en ny ensemblemedlem.

Andreas som spelade Gustav har nämligen slutat nu och kommer att ersättas av en ny skådespelare.

Tack Andreas för den här tiden och lycka till i framtiden!

////// Anja

 

Det finns hjälp att få

Vi får en hel del mail av ungdomar som har sett föreställningen Det tar tid att bli ung. Vi uppskattar väldigt mycket att läsa era brev och vi blir påverkade av dem. Många av breven handlar om igenkänning och tacksamhet för att vi lyfter upp frågan och normaliserar ett ämne som är tabu men de handlar också om ”Jaha, vad nu då”? Vi kommer och spelar, river upp en massa känslor och sen drar vi iväg. Då kan det vara skönt att veta och påminna sig själv om att man inte är ensam. Uppskattningsvis finns ca 100 000 barn i Sverige som lever med föräldrar som har psykisk ohälsa. Utöver dessa lever många med föräldrar som dricker för mycket, är frånvarande för att de jobbar för mycket eller i fattigdom, vilket också skapar en oro och stress som man som ungdom inte ska behöva ha.

En annan sak som är skönt att veta och påminna sig själv om, är att det finns hjälp att få. Både på nätet och lokalt där ni bor. Ta den hjälpen för ni har rätt till den och ni har rätt till att känna er trygga och lyckliga!

Vi vill även tipsa om böcker som behandlar detta ämne:

Bryta om och Hoppas av Åsa Anderberg Strollo (som skrivit pjäsen) 

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg

Har du fler tips om böcker eller hemsidor? Hör gärna av dig!

/Anja och Mattias

Vindeln

Är det lördag idag? Nä, det bara onsdag eller nä, det är ju torsdag. Uppfattningen om tiden blir väldigt skev när man förflyttar sig så mycket som vi har gjort denna vecka. Ena stunden känns det som att tiden flyger iväg och nästa stund känns det som att man har varit borta i en evighet. Nu är vi iaf i Umeå. För några timmar sen spelade vi i Vindeln för en härlig publik, i en härlig lokal. Imorgon är vi i Hörnefors. Så sjukt många intryck att smälta på så kort tid. Så sjukt många trevliga och intressanta människor att placera i minnet och bevara. För det är ju det som är det bästa med det här jobbet. Mötet med publiken som är unik varje dag. Mötet med frukostvärdinnan, vaktmästaren, kuratorn… Vi bodde på hotell Forsen inatt som ligger precis intill Vindelälven och en fors. Så fort vi hade kommit fram till hotellet, rusade vi iväg på en promenad längst älven. Det var sjukt mäktigt. Inte varje dag man får gå på en hängbro som hänger över en fors som har en sån kraft att om bron hade rasat så hade hela ensemblen varit borta på 2 sekunder. En läskig och pirrande känsla. Man känner sig ganska liten då.

Isak och forsen

Isak och forsen

Mattias, Andreas och BRON

Mattias, Andreas och BRON

Hela ensemblen!

Under veckan har vi varit på jakt efter en speciell tejp som vi använder för att tejpa vår matta och kablarna. Vi har besökt alla byggvaruhus på hela sträckan från Tärnaby till Umeå, utan framgång. I Storuman fick vi en tejp av vaktmästaren Stig (tack Stig) men den tog slut ganska snabbt. Spänningen steg, hur ska det gå för ensemblen? Vart finns det tejp att köpa? Kommer de behöva ställa in föreställningen i Hörnefors? Ni kan andas ut. Idag hittade vi till slut tejp i Umeå. Och vi köpte mycket tejp . / Anja

Sommar och löpning

I helgen sprang jag min fösta mil någonsin. Eller sprang och sprang. Jag gick så klart också en del men sprang iaf 7 km. Kanske inte låter som en big deal för många av er men har man tidigare bara sprungit max 2 km så är 10 km en ganska big deal.

Det är nämligen så att jag och fem av mina kompisar har anmält oss till Midnattsloppet som är lopp som håller till i bland annat Stockholm i augusti. Man springer från klockan nio på kvällen, en mil runt i princip hela Södermalm. I söndags bestämde vi oss att vi skulle testa den rundan för första gången. Och det gick faktiskt väldigt mycket bättre än vad vi hade trott. Vi var taggade som fan, peppade varandra och klarade galant av den så sjukt vackra sträckan. Stundvis svävade man liksom på moln när man befann sig på Fjällgatan och blickade ner över Gröna lund och Gamla stan. Och lyckan var total när vi slutligen kom till mål.

Idag kan jag dock inte gå. Jag har ont i varenda liten muskler i hela min stackars kropp. Och det jobbiga är att jag vet att det kommer att bli värre imorgon för det är alltid värst två dagar efter ett pass. Ser inte fram emot det alls.

Nästa pass är på onsdag igen och då hoppas jag att jag är återställd tills dess för det är verkligen något magiskt med att springa genom Stockholm när den är som vackrast.

/Anja

 

 

Kontorstid

Det var ett tag sen vi skrev på bloggen och det är för vi har varit lediga i en hel vecka. Mars månad har varit ganska tuff med många resor och föreställningar så vi behövde vila lite och hämta nya krafter. Men idag är vi back in business och håller på med kontorsarbete. På onsdag drar vi till Forsa och ska spela på en folkhögskola. Det ska bli väldigt spännande att spela för vuxna.

Ja, det var det.

Allt gott!

/ Anja

Kärlek

Spelade 2 helt fantastiska föreställningar idag för helt underbara elever. Vi svävar på moln och är såååå glada och upprymda. Föreställningen flöt på och allt var så där perfekt som det bara händer ibland och då blir man så där extra lycklig i kroppen och man har ett smile på läpparna i fler timmar framöver.

Tack för idag och all kärlek till eleverna på Högalidsskolan och Tunaholmsskolan.

/Anja

Hej då Västkusten och påsken, hej Mariestad och våren!

Efter några dagars ledighet är vi ute på turné igen och denna vecka i härliga Mariestad. Förra veckan var ganska hetsig, med 3 föreställningar på en dag och en massa åkande med buss och tåg och jobbiga historier som påverkade oss alla och som man hade svårt att släppa.

Vi hade iaf lite tid över för lite sightseeing runt Orust så vi åkte till Mollösund för en liten promenad. Ett litet, litet samhälle, vid havet, som hämtad ur en Astid Lindgren saga. Helt magisk.

utsikt över Mollösund

utsikt över Mollösund

IMG_1361

Gatan i Mollösund

Men som sagt, nu är vi i Mariestad och solen skiner och vi har till om med suttit ute idag och druckit kaffe. Nu slipper Isak och de andra lyssna på mitt gnäll om hur sjukt lång vintern har varit och mitt ständiga tjat om sol, värme och hav. Snart är allt det här. TJOHO!!!

Idag spelade vi två föreställningar på Tunaholmsskolan för elever som går i Högalidsskolan. Sammanlagt ska vi spela 6 föreställningar den här veckan och det bästa av allt, på en och samma scen. Vi slipper alltså bygga och riva och bära och åka till nästa spelställe och bära och bygga och riva o.s.v. Det besparar oss en hel del framtida ryggbesvär, ryggskott och naprapatbesök. Tack alla som såg till att det gick att genomföra. Vi hinner dessutom njuta av Mariestad eftersom vi slutar vid tvåtiden på dagarna och det känns extra roligt. Så nu ska jag ut och njuta av solen och se vad stan har att erbjuda.

/anja